Vi har alla styrkor och svagheter, det är ju ett ganska välkänt faktum. Till mina styrkor hör att spela Tetris. Det är kanske lite vågat av mig att påstå att jag är bra på ett spel, då sisådär 80% av mina vänner är inbitna TVspels-nördar och jag egentligen inte har en aning om hur bra man måste vara på Tetris för att rankas som bra på Tetris. Jag själv väljer dock att påstå att mitt Tetrisnördande genom alla mina år har lett till att jag är en utomordentligt skicklig Tetris-spelare. Sen får alla andra säga vad de vill.
Idag har jag spelat Tetris så mycket att mina ögon kollar i kors. Så går det när man är sjuk och inte har bättre för sig. De enda pauserna jag tagit från mitt envetna spelande har varit för att äta, sova, kissa och läsa några kapitel ur Harry Potter och Fenixorden (På tyska, tål att tilläggas!)
Tro inte att man inte åstadkommer något av att sitta vid Tetris en hel dag, nej nej! Idag har jag till exempel slagit nytt personligt rekord, och det är ju rätt coolt faktiskt. Mina ögon känns dock obehagligt torra och jag misstänker att mina kontaktlinser håller på att ploppa ur. Men det är det värt! Tyvärr har dock detta spelande sina nackdelar också.
Även om jag räknar Tetris till mina styrkor här i livet är biverkningarna mitt spelande ger långt ifrån styrkor. Man kan nog rätt och slätt säga att Tetris tar fram mina sämsta sidor. Detta har antagligen sin grund i att jag är en rätt dålig förlorare faktiskt. Åtminstone när jag tävlar mot mig själv, som man ju gör i Tetris. Idag har jag suttit framför min minidator och svurit, morrat, skrikit och slagit huvudet i bordet av frustration när den där icke-passande biten har glidit ner och lagt sig precis där man inte ville ha den.
Jag vet inte vad min poäng med det här inlägget är. Antagligen att man, om man vill upprätthålla bilden av mig som lugn och trevlig, inte borde kolla på när jag spelar Tetris. Det bästa är nog om jag gör detta isolerad från andra människor. Jag blir nämligen inte nådig att ha och göra med.
